Vissa är större än andra

Det är synd om människorna. I alla fall om de människor som av någon egocentrisk eller värmeanknuten anledning måste köpa nya jeans.
Ibland är jag en sån människa, och ibland besitter jag också andra fina egenskaper varav fattigdom är en av mina personliga favoriter.
Om jag försöker föra samman dessa två egenskaper så hamnar jag på Weekdays, i desperat krafsande bland de otroligt ojämna jeansstorlekarna, ivrigt ackompanjerad av påklistertrevliga hjälpfraser från den häftiga personalen och den huvudvärkshöga musiken som dunkar från alla håll (en gång i tiden var jag ung och kunde lätt tackla hög musik när jag shoppade, nu är jag gammal och känslig). Samtidigt som jag lite optimitskt plockar åt mig byxor i både min rätta storlek och ett par mindre kan jag inte undvika att se min rumpa förstorad (eller?) från alla håll i speglarna som någon jäkligt illasinnad inredningsarkitekt så vänligt placerat längs alla väggar.
Redan här är jag ganska nära att ge upp, men jag vill inte riktigt visa mig besegrad inför alla de ashäftiga expediterna som cirkulerar runt mig som hökar runt sitt byte. Så när jag står där i provhytten och svettas och kämpar eftersom Gud eller jeanstillverkaren tydligen bortsett från ett litet fenomen som kallas höfter så spelas i högtalarna (högt!): SOME GIRLS ARE BIGGER THAN OTHERS, SOME GIRLS ARE BIGGER THAN OTHERS och det är ungefär så mycket jag kan ta. Även du min Brutus! Även du Morissey har ställt dig på deras sida och sjunger din hånfulla sång över mig där jag står i ett omklädningsrum och försöker få ekonomi, höfter och värmebehovet att gå ihop. Och jag, som vet mitt eget bästa, tar de enda jeansen som gick att få över höfterna, drar fram mitt visakort och pustar ut och hoppas att det dröjer en halv livstid tills jag måste genomgå detta igen.
Det är synd om människorna, det kan ingen ta ifrån mig, varken Gud, jeanstillverkare eller Smiths.

Vad är friheeeet?

När jag vandrade omkring i lägenheten (nåväl) med Europas idéhistoria: antiken i handen och väntade på att pastavattnet skulle koka fick jag syn på mig själv i den tejplagade hallspegeln. Där stod jag med den tjocka boken i vänsterhanden, tryckt mot min hungriga mage och med pastasleven i luften i den högra och insåg plötsligt vad frihetsgudinnan står för. Jag är varken gudomlig eller fri (jag måste trots allt läsa 100 sidor om antiken tills imorgon) men på något vis hittade insikten mig ändå. Med lite fantasi blev pastasleven en fackla och mitt huvud manade mig till att föra samman det högra och det vänstra föremålet och låta bokens papper i en färgsprakande kemisk reaktion förvandlas till aska och rök. Ut i universums kretslopp. Frihetsgudinnan är inget annat än ett olyckligt flickebarn som inget hellre vill än att bränna upp sin övermänskligt tråkiga kurslitteratur. Hon höjer facklan för att i vredesmod göra slag i en fantasi som eggat henne sedan hon läst det första ordet. Oturligt nog för henne frös både hon och detta ögonblick innan hon hann skrida till verket, oturligt för mig står jag och håller i en ganska ofarlig pastaslev. Den enda som egentligen hade tur här måste vara idéhistorieprofessor Ronny Ambjörnsson som tryggt kan sitta på sin kammare i Umeå och veta att mitt exemplar av hans livsverk är intakt.