Ät vatten

Jag blir så matt. Köttindustrin är vidrig och den största miljöboven, man slutar äta kött. Torsk och vildfångad lax är utrotningshotad, man börjar äta odlad lax. Den odlade laxen föds upp på ett överflöd av annan fisk som leder till minskat fiskbestånd totalt. Man slutar äta fisk, äter bara grönsaker. Grönsakerna är skeppade över halva jordklotet och odlade av arbetare som i princip är slavar. Man slutar att äta grönsaker och frukt som är odlade utomlands, man äter potatis. Den vanligaste potatisen i Sverige är odlad med extremt mycket besprutningsmedel.
Jag börjar känna att varenda fotsteg jag tar dödar minst femhundra u-landsinvånare.
Nu håller jag på att baka bröd, lite rågsikt, jäst, vatten. Men jag ger mig fan på att kryddorna och margarinet har bidragit till en eller annan naturkatastrof.
Mitt bröd och vems död?
Jag orkar inte.

Hej Jesus

Idag, för ett par tusen år sedan, närmare bestämt nio månader före kristus, ska Maria Magdalena ha blivit jungfrubefruktad, på smällen, fått en bulle i ugnen av självaste Gud himself och fått nyheten levererad av en livs levande ärkeängel (inget clear blue där inte).
Hade jag varit Maria hade jag nog känt mig ganska lurad. Där gick hon som en modern kvinna och försökte undvika graviditet i största möjliga mån, köpte dyra p-piller eller krånglade med kondom. Och så plötsligt står det en snubbe i sovrummet och förkunnar att allt detta varit helt i onödan, "kul att du skyddat dig Maria, men det hade du inget för".
Jag misstänker att Marias reaktion på beskedet inte var glädjeyra. Frågan vi alla borde ställa oss idag är; fick Maria tillbaka 250 i kvartalet för de värdelösa p-pillerkostnaderna?
Tror inte det.

En redigerares drömrubrik

Stockholm City chockerar:
Carina Bergs tips för hur man MÅR BRA!

Och jag som gått omkring här och mått dåligt och inte vetat vem jag skulle vända mig till.

Fräls oss ifrån ondo

Det är idag en vecka kvar till min födelsedag. Min mamma brukar ibland berätta om hur vårvädret var när hon kom hem från BB 1988. Dripp dropp från taken och solvarmt på huden mot radhusväggen i Slätta.
I år droppar mars precis som då, och det är märkligt hur lycklig man blir varje år det händer. Stockholm visar sin allra älskvärdaste sida idag och ställer nyutslagna knoppar längst fram i leden, och vårsmutsiga vägar luktar precis som de ska.
Snödropparna som glittrar i dikena har bytt skrud från iskristall till mjuka kronblad.
Solen som skiner på mig idag må kanske inte befria mig från alla vinterns bördor, men den skiner, och av en sol kan man faktiskt inte begära mer än så.

Arbeit

Så tycks Guds nåd till slut ha fallit över även en syndare som jag.
Trots en och annan öl för mycket varannan lördag, utomäktenskapliga förbindelser och ett okonfirmerat medlemsskap i skaparens klan har han förbarmat sig över mig och jag kan inte göra annat än buga vördnadsfullt när mirakel sker.
Jag har alltså fått jobb. Ett bra jobb dessutom (tror jag).
Min brist på erfarenhet inom café- och restaurangbranchen stod mig inte till last denna gång utan jag lyckades med hjälp av ett relativt välformulerat cv och ett brett intervjuleende att bräda eventuella konkurrenter.
På Arlanda ska jag så spendera min arbetande tid framöver.
Jag ska se planen lyfta och landa och servera mat till mer eller mindre förväntansfulla resenärer. Jag får dessutom en ganska god utsikt över sigtunahimlen och eventuellt den gud som så generöst har benådat mig.

Pendla

Så har jag inlett en pendlares liv. Vi sitter på tågen, blänger ilsket på varandra och utbyter misstänksamt den enes Metro mot den andres Stockholm City.
Somliga av oss har exakt samma tider, och trots att det är flera hundra av oss som åker varje dag, lyckas vi som tydligen går på samma schema titt som tätt att hamna i samma vagn.
Det är du, man i yngre medelåldern som sitter pinsamt nära skärmen till din något omoderna laptop och klickar på tangentbordet med bara höger pekfinger.
Det är du, hardcorekille som klär dina nybilvna trettio år i en ungdomlig helsvart stil och som aldrig går utan dina hörlurar.
Och till sist så är det du, äldre dam med förvirrad blick, pälskappa och trolig peruk under den leopardmönstrade mössan som alltid stryker omkring på Pressbyrån i Märsta när tågbyten dröjer.
Vi har blivit som en liten familj. I tyst kommunikation registrerar vi varandra varje dag och jag väntar spänt på den dag vi ska börja hälsa. Jag följer utvecklingen med spänning.

Ohyra och obetald hyra

Man föreställer ju sig lätt att det i det ömsesidiga beroendet arbetsgivare/anställd också ska finnas en ömsesidig respekt och uppskattning. Hur detta ser ut i en högkonjunktur vet jag inte, men i en lågkonjunktur är den arbetssökande ett djur, en skabbig hund som stryker runt på gatorna och letar i soptunnor på öppen gata. Som arbetsgivare med behov av ny personal i en lågkonjunktur blir du däremot en kung, en påve eller rockstjärna. Du kan utan oro ohyfsat och otrevligt avfärda de arbetssökande rabiesbärarna utan att riskera att bli utan arbetskraft.
Nu har jag varit arbetslös knappt två veckor och har hittills inte så många positiva upplevelser från arbetssökandet. Möts man inte av otrevliga avvisanden så är det klapp-på-huvudet-lilla-flicka-tror-du-verkligen-att-jag-vill-anställa-dig-attityden som dominerar. Jag kanske är ung, men är fanimej bra på att jobba ändå. Dock tycks inte det riktigt räknas.
Så här går jag och sprider min rabiessmitta och tuggar på kycklingben i väntan på att någon av alla rockstjärnor ska förbarma sig över mig.

Arbetslöshetsstatus: 10 dagar and going strong