Ohyra och obetald hyra

Man föreställer ju sig lätt att det i det ömsesidiga beroendet arbetsgivare/anställd också ska finnas en ömsesidig respekt och uppskattning. Hur detta ser ut i en högkonjunktur vet jag inte, men i en lågkonjunktur är den arbetssökande ett djur, en skabbig hund som stryker runt på gatorna och letar i soptunnor på öppen gata. Som arbetsgivare med behov av ny personal i en lågkonjunktur blir du däremot en kung, en påve eller rockstjärna. Du kan utan oro ohyfsat och otrevligt avfärda de arbetssökande rabiesbärarna utan att riskera att bli utan arbetskraft.
Nu har jag varit arbetslös knappt två veckor och har hittills inte så många positiva upplevelser från arbetssökandet. Möts man inte av otrevliga avvisanden så är det klapp-på-huvudet-lilla-flicka-tror-du-verkligen-att-jag-vill-anställa-dig-attityden som dominerar. Jag kanske är ung, men är fanimej bra på att jobba ändå. Dock tycks inte det riktigt räknas.
Så här går jag och sprider min rabiessmitta och tuggar på kycklingben i väntan på att någon av alla rockstjärnor ska förbarma sig över mig.

Arbetslöshetsstatus: 10 dagar and going strong

Bellum omnium contra omnes

Den engelska filosofen och politiska teoretikern Thomas Hobbes som levde på 1600-talet ansåg att det i människornas naturtillstånd rådde ett "allas krig mot alla". Själv tyckte jag när jag hörde detta att det kändes lite väl dramatiskt, tills jag kom att tänka på det moderna, civiliserade samhällets krigszon; tvättstugan.
I tvättstugan i ett hyreshus råder minst sagt det Hobbska allas krig mot alla, survival of the fittest praktiserat i modern tid, i det civiliserade rummet.
Aldrig förvandlas den annars så hänsynsfulla samhällsvarelsen till ett primitivt monster så som i den gemensamma tvättstugan.
Först ska man slåss för att över huvud taget få sin ensamtid med de mysiga maskinerna, men bara för att man har sin tid på pappret betyder inte det att kampen är över. Det som sedan krävs av en är att man ungefär två timmar i förväg måste sitta och bevaka så att ingen jävel med skitiga kalsonger kommer och inkräktar på ens tid. För regler om vems tid som är vems glöms lätt i krig och kärlek.
Nu är det nåt primitivt djur som tagit min tvättid igen.
KRIG!

Angående lärare och teknik

Det verkar finnas en universalregel gällande lärare och tekniska hjälpmedel. Denna regel gäller för alla sorters lärare i alla olika årskurser eller läroanstalter och tycks aldrig förneka sig.
Det är en regel som vi kan kalla teknik-invalid-regeln som egentligen består av två delregler:
1. Lärare gillar old school-teknik. Ska man se på film ska det vara vhs, trots att skolornas hippa ledning införskaffat dvd-spelare.
2. Antagningskrav till lärarhögskolan innefattar, förutom den vanliga betygsgallringen, ett intyg på att den blivande lärarstudenten aldrig haft kontakt med modern teknik, framför allt inte videobandspelare, och GUD FÖRBJUDE dvd-spelare.
Det vi alla kan glädjas åt i detta är att man som student eller elev vinner en hel del fritid innan läraren svalt sin stolthet och vänt sig till klassens datanörd för att höra de magiska orden:
Knappen med den gröna liggande trekanten startar filmen.

Den saliga diktaturen

Visste ni att Einstein blev erbjuden presidentposten i Israel en gång i tiden? Eller att Darwin finansierade sin forskning genom andelsägande i en porslinsfabrik? Eller visste ni att det finns en massa män, mest tyskar, som älskar att lära sig allt om andra män? Typ om Nietzsche eller så.
Det finns så himla mycket som man inte vet, och jag börjar fråga mig om allt verkligen är värt att veta. Som så kallad akademiker får man absolut inte ställa sig den fråga, än mindre som så kallad idéhistoriker. Detta gäller: allt som finns att veta är värt att veta, och NÅDE DEN SOM SÅLLAR!
Jag önskar att jag fick bestämma vad jag skulle lära mig. Eller kanske till och med att jag fick bestämma vad andra skulle lära sig.
Det är kul att bestämma. Det jag undrar är varför Einstein inte tog jobbet som president. Det är ju så kul att bestämma.