Uggla och Schulman

Magnus Uggla säger, att Alex Schulman säger, att man måste skriva fyra inlägg om dagen för att hålla en blogg vid liv. Det betyder att jag redan på min bloggs första födelsedag obarmhärtigt dödade den utan minsta avsked.
Om all kreativitet som finns i mitt huvud nu bara kunde sluta bulta och istället ge uttryck på något sätt skulle kanske jag kunna återuppliva bloggen, men det får bli ett halvhjärtat försök även denna gång.
Två på en dag är ändå rekord.

John och Ringo

Jag kände inspirationen spritta i fingrarna. Jag hade inte träffat mitt piano på 14 dagar och min kreativa sida har varit undertryckt av grammatikstudier i snart fem veckors tid nu. Jag satt och klinkade och var verkligen på gång att hitta nåt, en ny låt växte sakta fram i huvudet och på pianot då mamma ropade från köket:
Vad är det du spelar?
Jag vet inte, svarade jag (man avslöjar ju aldrig att man knåpar på ett mästerverk förrän det är färdigt)
Det låter väldigt jobbigt, sa hon.

Jaha.
När ska jag bli John Lennon egentligen? Det är på tiden snart.

Studiepanikproblematik

Allt detta opluggande som jag så ofta ägnar mig åt håller på att dra ner mig i ett svart hål. Det är en oaktivitet som ändå är en aktivitet eftersom den hindrar mig från att göra allt annat i världen. Jag sitter på mitt rum och planerar att öppna böckerna fem minuter fram i tiden. Om och om igen. Aldrig öppnar jag böckerna, men jag är fast i ett opluggarlimbo som tvingar mig att planera och planera utan att nå mitt mål. En solig dag som denna skulle jag mycket hellre gå ut på en promenad eller upptäcka något av Uppsalas caféer, men jag är fast i mitt eget samvetes grymma lek med min kropp. Hjälp mig någon.

Doftbesvär i hemmasfär

Det luktar skumt på mitt rum.
När jag går därifrån varje morgon har rummet en behaglig hemmalukt; lite parfym, lite hårspray, lite säng och lite smått använda kläder. När jag kommer hem om eftermiddagarna dock, har rummet fått en äcklig lukt av jord, gammalt duntäcke och mystiska substanser som jag inte lyckats definiera.
Den mest rimliga slutsatsen man kan dra är alltså att någon smyger sig in i mitt rum för att avlägga obehagliga lukter. Om inte Aron hade varit i Stockholm hade han varit den främsta misstänkta kandidaten, men eftersom omständigheterna är just såna måste det vara någon annan.
Ingen av mina korridorsgrannar luktar speciellt illa, så jag utesluter även dem.
Detta mysterium måste lösas, för snart blir det för kallt för att öppna fönsret varje eftermiddag.
Finns det något luktmonster, som smyger sig in i studentrum, som ingen har har informerat mig om? I så fall är jag besviken på kåren.
Fasen. Vad ska göras?

Cykelkris

Väl tillbaka i Uppsala efter en helg i trygghetens Dalarna har jag gjort en upptäckt. Den gjordes i en lång nedförsbacke på cykel, oturligt nog då själva upptäckten var att mina cykelbromsar bestämt sig för att försvinna.
Med uppskrapade skosulor och lättare hjärtklappning som resultat tog jag mig i alla fall hem till mitt 13 kvadrat stora rum.
Så här sitter jag i Sveriges cykelmecka med en cykel som bara funkar i uppförsbackar.
Och ingen pappa med passande mekanikerkunskaper finns i närheten.
Jag är utom all hjälp.
Nån som har en cykel på lur?

Betraktelser i ny stad

Uppsala är en sjuk stad.
För det första är det knappt en stad. Vanliga element som ofta kännetecknar en stad, såsom hundar, tanter, mammor, pappor, småbarn och annat finns inte alls där. Det är ett enda stort inhägnat område där ungdomar trängs med varandra. Det är lite som en festival förutom att campingen är förflyttad till trånga korridorer och haschrökande dreadsprydda killar är utbytta mot lillgamla män som studerar juridik.
För det andra tycks allt slags kritiskt tänkande gå upp i rök så fort man blir, "tjoho!", student. Alla som bor i Uppsala ÄLSKAR staden och studentlivet och nationerna och alla små sjuka klubbar som finns överallt.
Alla kan alla regionala snapsvisor och alla vet när man ska skrika konstiga saker och alla går med på det.
För det tredje och sista så är alla otroligt akademiska hela tiden.
Jag hittar inte en själ som det går att snacka hederlig skit med, alla bara tar sin kurslitteratur under armen och muttrar sofistikerat.
Vad är grejen?

Framför mig står nu ett val.
Jag kan välja att gå med i denna sektlika tillvaro och trycka bort alla misstankar om masspsykos och kanske, om man får tro alla andra sektmedlemmar, ha "så jävla kul".
Eller, så kan jag välja den gamla säkra vägen att ställa mig utanför alltihop(jag kommer ju ändå från Dalarna, i Dalarna älskar vi inte allt, vi hatar allt. Förutom Siljan.).
Ska jag bli en av dem, eller ska jag sätta ett värde i att se saker för vad de verkligen är?
Jag har ännu inte bestämt mig.
Rött piller eller blått piller. Vad ska det bli?