Musikyra

Jag ger upp, jag kapitulerar och kryper till korset.
Det finns inte längre någon anledning att förneka det uppenbara.
Florence Valentin är fantastiska.
Lika mycket som det svider för mig att säga det, lika mycket bultar likförbannat mitt hjärta i takt med hela "Pokerkväll i Vårby Gård".
Det är fantastiskt musikaliskt och poetiskt och helt genialiskt.
Vissa skivor känner man sig lite smått oövervinnerlig
när man lyssnar på i lurarna när man går genom stan.
Alla är puckon runt om en,
men tillsammans med sin skiva är man bäst i världen.
Florence Valentins skiva är en sån skiva.
Jag slösade till och med en och en halv hundralapp ur min snåla studentkassa för att köpa albumet, trots att jag faktiskt har det illegalt.
Men är man så begåvad så ska man väl för tusan ha lite belöning för det.
Och jag bara tackar och tar emot och hoppas att min hundralapp kan bidra till att de kan släppa ännu en skiva.

Sopa rent

Nu har jag bott in mig i mitt rum. Det börjar mer och mer likna ett hem, kläderna har flyttats från prydliga högar i garderoben till lite mindre prydliga högar på golvet. Mattan har fått chipssmuledekorationer och pizzafläckar, tv:n har en behaglig yta av damm på sig och mina hårstrån har hittat sin vanliga plats på huvudkudden i sängen.
Men här kommer ingen mamma in och suckar över smutsen, och ingen pappa drar skämt om min soptipp till rum. När jag för första gången städade, fem veckor efter inflytten, så var det på eget initiativ och ingen kom in och sade att det blev fint efteråt.
Jag hoppas för guds skull inte att jag håller på att bli vuxen.