Lucia

Så har ännu en Luciadag passerat.
För första gången på fyra år var jag inte delaktig i något Luciatåg, och det sved i själen. Om man är noga kanske man kan minnas vissa mindre (eller större) klagomål från min sida över detta eviga tågande som jag trots min motvilja år efter år tvingades till. Men i år har min vanliga separationsångest slagit på alla tänkbara åtgärder och än en gång lyckats få mig att bli sentimental. Jag vill inte erkänna det, men sanningen är att jag förmodligen inte blir en hel människa om jag inte får sjunga understämman till Stilla natt minst femton gånger varje år.
I år fick jag istället gå till tandläkaren och bli uppläxad. Livet är hårt.

Det lilla ljuset i Luciamörkret var dock mitt och min fars sedvanliga hatsnack efter tv:s Lucia. Falskt, fult och dåligt brukar vara nyckelord. Trots att vi i år inte såg det tillsammans fann vi tid till lite mer eller mindre befogad kritik genom telefonen. Det var förstås extra välkommet i år då SVT sände lussefirandet från Mora, ju närmre desto roligare blir hatet. Förslagsvis bör jag och min far få stå för tv-lussandet nästa år. Vi som är proffs.
Det skulle dessutom gå ihop med mitt obotliga behov att gapa juliga understämmor.

Julen börjar hur som helst göra sig mer och mer påmind. Idag klistrades ett pepparkakshus ihop i det Nordén/Wiklanderska hemmet och hyacinterna blommar i takt med julskivornas förfärligt förutsägbara låtlistor. Då kan man nöjd somna på soffan med tänderna fulla av pepparkakor och glömma bort allt som tandhygienisten sa om att småätning kan bli dyrt för den vars tonårstid snart är över.

Nu ska man kanske ta en tur i sin kvällslittertur och öva på att somna fort.
Natti.