Hultsfredsfestivalen.
Är det verkligen dit man måste släpa sig för att få dricka lite öl på ett oansvarigt sätt, svettas mer än man trodde var möjligt och inse att den relativt fina fasad av ett utseende man byggt upp bara är en stor bluff? Är det verkligen det? Och framför allt lyder väl frågan, är det dit man måste åka för att få se Annika Norlin sjunga arslet av en solnedgång? Och framför ännu mer allt är frågan varför jag romantiserar över denna skitfestival. Var det kanske helt enkelt för länge sen jag var där för att jag riktigt ska minnas den misär som Hultan faktiskt mer än nåt annat är?
Jag vet inte. Men det lockar tamejtusan.
Vad säger du Hultsfred, en sista svängom innan jag blir för gammal för dig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tro mig Ida, det är misär. Dagarna är helvetiskt kokheta, nätterna helvetiskt kyliga, det är helvetiskt långt att gå mellan tält och scen och man måste hela tiden göra det. Det luktar bajs och alla ynglingar har randig tröja. Man kan förvisso se räknandet av dem som en distraktion från den tärande misären. Det kostar en massa pengar och bringar en massa minnen.
Okej, jag vet inte varför jag skrev allt det här otrevliga. Åk för Annika och den arsellösa solnedgångens skull! Och tänk lite på mig men bara just då.
Skicka en kommentar