Jag är tillbaka

Ännu ett kärt återseende av min friskfläktande litterära ådra är kommet! O, hur saligt detta ögonblick är!
Jag har på senaste tiden inte riktigt kommit mig för att publicera oväsentligheter i cyberspacen (facebook gör det ändå så gärna åt mig) eftersom jag så flitigt ägnat mig åt Europas idéhistoria och all dess eldfängda logik istället.
Platon, Aristoteles, Thomas av Aquino, Linné och Rousseau är några av de gamla "kloka" män som sällskapat mig till frukost, flåsat mig i örat när jag kokat mina lunchnudlar, pickat på min axel när jag that-70's-show-pluggpausat och till sist suttit på min sängkant och jagat mig i mina nattliga drömmar.

Jag ska inte trötta ut er med antik metafysik eller medeltidsreligiositet utan håller mig till ett återkommande fenomen genom idéhistorien som kanske i större mån platsar i en blogg i det skönhets- och utseendebetonade samhällsklimatet ( jag kan banne mig inte undvika detta ord, samhällsklimat. Kan det bero på att det är det ord jag läser/hör oftast näst efter små skitprepositioner?) som råder.
Idéhistoriker är, har jag själv upptäckt, inte ett släkte som gillar att utelämna oväsentlig information. Därav går om många kända filosofer att läsa om deras utseende. Och hör och häpna- alla är fula!
Eländigt fula till och med. Slutsatser har dragits om att skaparen kompenserade för något när han gav dem sitt skarpa intellekt.
Den enda tänkaren som beskrivits som någorlunda attraktiv ("ung, mörk, med intensiv blick") är Pico della Mirandola, en italiensk renässanshumanist som till skillnad från alla medeltidsdeprimerade snubbar trodde på människovärde och människans kapacitet att göra vad hon vill av sitt eget väsen. Nåväl. Denna Pico har, på grund av denna kontrast i beskrivningen av hans utseende gentemot de andra, blivit ett slags ideal i mitt huvud. Ju mer jag tänker på saken ju mer övertygad blir jag om att han förmodligen var mannen för mig. Platon och Linné må jaga mig i de nattliga drömmarna, men i dagdrömmen finns bara rum för Pico.
Pico della Mirandola dog 31 år gammal och hann inte spana så långt med sin intensiva blick.
Av detta kan vi dra denna slutsats: Om du är snygg kommer du inte att göra karriär som filosof (detta är i och för sig ganska givet, snyggingar hånglar ju istället för att tänka). Är du däremot ful har du goda chanser att gå till historien, oavsett hur befängda tankar du lägger fram (men som tur är kommer du hinna att utveckla ett ganska vettigt filosofiskt system all den tid som du inte kommer tillbringa hånglandes). Till sist: Om du är snygg men av någon anledning ändå blir en stor tänkare och kändis kommer du kompenseras för detta genom en tidig död.
Allting är rättvist, det kan du inte smita ifrån.

Detta var en kort inblick i mina nyfunna kunskaper kombinerat med en återförening mellan bloggen och mig.
Om andan inte faller av så kommer säkert fler idéhistoriska anekdoter att dyka upp.
Till dess, vårda hälsan och misshandla inte själen!