Semestrandets ädla konst

Jag är förbryllad.
Jag är förbryllad och fascinerad och aningens ocharmad.
Det som denna gång förbryllar, fascinerar och anti-charmar mig är den kollektiva viljan som tycks vara så väldigt utbredd i det här landet. Ett ständigt objekt för min fascination är den till synes allmänsvenska viljan att bege sig till samma ställe som alla andra.
När jag för femtusende gången ser en rödkindigt nervös tonårsfar vinna på postkodlotteriet och säga till reportern att han redan bestämt att pengarna ska gå till en Thailandsresa växer mitt missnöje och blir för stort för tystnaden.
Det värsta med mitt förakt (ja man kan nog tala om ett förakt, jag är en ond människa) är att jag aldrig utan risk kan sprida mina elaka åsikter. Var jag än befinner mig, i akademiska Uppsala, på hemtjänsten i Falun eller på en fest där jag tror mig vara omgiven av vänner, finns alltid någon som sitter inne med samma sjuka kollektiva vilja eller som redan förverkligat den svenska svenssondrömmen om en fin semester där thailändskor pratar svenska och drinkarna aldrig sinar.
Och egentligen har jag svårt för att hitta argument för den starka motvilja jag känner för detta fenomen, möjligtvis bottnar den i en besvikelse över hur icke-självständiga vi alla verkar vara, och vilka offer vi är för marknadsföring och hemmakänslan. Kanske är jag också lite besviken på att det verkar finnas ett genuint ointresse för att uppleva nåt där man inte vet exakt vad man får redan från början. Eller så är jag bara avundsjuk för att jag har noll kronor på kontot och aldrig kommer förmå mig, hur svensson jag än blir, att prenumerera på postkodlotteriet eller nån annan pengamaskin ledd av en bredbent programledare, och därmed aldrig kunna le i tv och kungöra att jag kommer ner och hälsar på alla andra svenskar som befinner sig i drömmarnas land.