Man föreställer ju sig lätt att det i det ömsesidiga beroendet arbetsgivare/anställd också ska finnas en ömsesidig respekt och uppskattning. Hur detta ser ut i en högkonjunktur vet jag inte, men i en lågkonjunktur är den arbetssökande ett djur, en skabbig hund som stryker runt på gatorna och letar i soptunnor på öppen gata. Som arbetsgivare med behov av ny personal i en lågkonjunktur blir du däremot en kung, en påve eller rockstjärna. Du kan utan oro ohyfsat och otrevligt avfärda de arbetssökande rabiesbärarna utan att riskera att bli utan arbetskraft.
Nu har jag varit arbetslös knappt två veckor och har hittills inte så många positiva upplevelser från arbetssökandet. Möts man inte av otrevliga avvisanden så är det klapp-på-huvudet-lilla-flicka-tror-du-verkligen-att-jag-vill-anställa-dig-attityden som dominerar. Jag kanske är ung, men är fanimej bra på att jobba ändå. Dock tycks inte det riktigt räknas.
Så här går jag och sprider min rabiessmitta och tuggar på kycklingben i väntan på att någon av alla rockstjärnor ska förbarma sig över mig.
Arbetslöshetsstatus: 10 dagar and going strong
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hur blev bullarna? Ska du muta syrrans ungar med dem?
De blev bra, så det är onekligen en idé. Men jag tror faktiskt inte att hon behöver mutas, hon är som en vandrande (eller ja, krypande) mat-och-sovklocka. Dessutom skriker hon bara när hon gör illa sig (så jag har tänkt köpa en såndär vadderad zumokostym att sy in henne i).
Skicka en kommentar