Lucia

Så har ännu en Luciadag passerat.
För första gången på fyra år var jag inte delaktig i något Luciatåg, och det sved i själen. Om man är noga kanske man kan minnas vissa mindre (eller större) klagomål från min sida över detta eviga tågande som jag trots min motvilja år efter år tvingades till. Men i år har min vanliga separationsångest slagit på alla tänkbara åtgärder och än en gång lyckats få mig att bli sentimental. Jag vill inte erkänna det, men sanningen är att jag förmodligen inte blir en hel människa om jag inte får sjunga understämman till Stilla natt minst femton gånger varje år.
I år fick jag istället gå till tandläkaren och bli uppläxad. Livet är hårt.

Det lilla ljuset i Luciamörkret var dock mitt och min fars sedvanliga hatsnack efter tv:s Lucia. Falskt, fult och dåligt brukar vara nyckelord. Trots att vi i år inte såg det tillsammans fann vi tid till lite mer eller mindre befogad kritik genom telefonen. Det var förstås extra välkommet i år då SVT sände lussefirandet från Mora, ju närmre desto roligare blir hatet. Förslagsvis bör jag och min far få stå för tv-lussandet nästa år. Vi som är proffs.
Det skulle dessutom gå ihop med mitt obotliga behov att gapa juliga understämmor.

Julen börjar hur som helst göra sig mer och mer påmind. Idag klistrades ett pepparkakshus ihop i det Nordén/Wiklanderska hemmet och hyacinterna blommar i takt med julskivornas förfärligt förutsägbara låtlistor. Då kan man nöjd somna på soffan med tänderna fulla av pepparkakor och glömma bort allt som tandhygienisten sa om att småätning kan bli dyrt för den vars tonårstid snart är över.

Nu ska man kanske ta en tur i sin kvällslittertur och öva på att somna fort.
Natti.

Tack för skruttet

Nu har någon smugit ner ett äppelskrutt i min papperskorg. Är denne någon inte medveten om min näst intill sjukliga besatthet av källsortering? Nu ska jag ägna den kommande natten åt att fundera på om det är värt besväret att plocka upp skruttet(det är nämnligen väldigt litet och synbart kladdigt)och flytta det till komposten i köket, eller om jag helt enkelt ska lämna det åt sitt öde i den framtida brännugnen där det inte kommer göra skada, men heller ingen nytta. Hur som helst borde jag vara glad för att någon vill komma och lägga äppelskruttar i just min papperskorg och inte i någon annans. Det är jag glad för. Jag låter den nog ligga kvar. Tack för skruttet kära vän.

Strindberg hade nog finskor

Hej!
Jag har köpt nya skor, de är fina som snus. Snusfina skulle man kunna kalla dem, om det inte vore för det faktum att de är vita, inte bruna. Nu kan jag glida runt på stan och styla för såväl hiphopare som popflickor. Jag är nöjd med mina nya skor. De är 80, de är kardborre, och de är fina! (Man kan till och med studsa i dem. Jag har nog inte studsat utanför en jympasal sen den tiden då Slätta 5 var den enda värld jag kände till.)
Men jag kan inte ha mina nya pjucks just för tillfället för nu försöker jag komma in i en annan sinnesstämning, den så kallade Strindbergsandan. Jag ska skriva en litterär gestaltning av en lantlig miljö och inspirationen flödar bättre i basker och tekopp än 80-talssneakers. Den röda inredningen i studentrummet är dock bara en oavsiktlig bonus. Om någon har något tips på bra skrivmusik välkomnas det, jag ska försöka sätta ihop en spellista under namnet : Litterära pophits och annat matnyttigt. Första låten är Jazzgossen av Karl Gerhard, för enastående ordval liksom "blasé","mjugg" och "nutidsmänniskor". Resten av listan är tom men jag förväntar mig att förslagen rullar in i mängder inom kort.

Hörs!

Musikyra

Jag ger upp, jag kapitulerar och kryper till korset.
Det finns inte längre någon anledning att förneka det uppenbara.
Florence Valentin är fantastiska.
Lika mycket som det svider för mig att säga det, lika mycket bultar likförbannat mitt hjärta i takt med hela "Pokerkväll i Vårby Gård".
Det är fantastiskt musikaliskt och poetiskt och helt genialiskt.
Vissa skivor känner man sig lite smått oövervinnerlig
när man lyssnar på i lurarna när man går genom stan.
Alla är puckon runt om en,
men tillsammans med sin skiva är man bäst i världen.
Florence Valentins skiva är en sån skiva.
Jag slösade till och med en och en halv hundralapp ur min snåla studentkassa för att köpa albumet, trots att jag faktiskt har det illegalt.
Men är man så begåvad så ska man väl för tusan ha lite belöning för det.
Och jag bara tackar och tar emot och hoppas att min hundralapp kan bidra till att de kan släppa ännu en skiva.

Sopa rent

Nu har jag bott in mig i mitt rum. Det börjar mer och mer likna ett hem, kläderna har flyttats från prydliga högar i garderoben till lite mindre prydliga högar på golvet. Mattan har fått chipssmuledekorationer och pizzafläckar, tv:n har en behaglig yta av damm på sig och mina hårstrån har hittat sin vanliga plats på huvudkudden i sängen.
Men här kommer ingen mamma in och suckar över smutsen, och ingen pappa drar skämt om min soptipp till rum. När jag för första gången städade, fem veckor efter inflytten, så var det på eget initiativ och ingen kom in och sade att det blev fint efteråt.
Jag hoppas för guds skull inte att jag håller på att bli vuxen.

Uggla och Schulman

Magnus Uggla säger, att Alex Schulman säger, att man måste skriva fyra inlägg om dagen för att hålla en blogg vid liv. Det betyder att jag redan på min bloggs första födelsedag obarmhärtigt dödade den utan minsta avsked.
Om all kreativitet som finns i mitt huvud nu bara kunde sluta bulta och istället ge uttryck på något sätt skulle kanske jag kunna återuppliva bloggen, men det får bli ett halvhjärtat försök även denna gång.
Två på en dag är ändå rekord.

John och Ringo

Jag kände inspirationen spritta i fingrarna. Jag hade inte träffat mitt piano på 14 dagar och min kreativa sida har varit undertryckt av grammatikstudier i snart fem veckors tid nu. Jag satt och klinkade och var verkligen på gång att hitta nåt, en ny låt växte sakta fram i huvudet och på pianot då mamma ropade från köket:
Vad är det du spelar?
Jag vet inte, svarade jag (man avslöjar ju aldrig att man knåpar på ett mästerverk förrän det är färdigt)
Det låter väldigt jobbigt, sa hon.

Jaha.
När ska jag bli John Lennon egentligen? Det är på tiden snart.

Studiepanikproblematik

Allt detta opluggande som jag så ofta ägnar mig åt håller på att dra ner mig i ett svart hål. Det är en oaktivitet som ändå är en aktivitet eftersom den hindrar mig från att göra allt annat i världen. Jag sitter på mitt rum och planerar att öppna böckerna fem minuter fram i tiden. Om och om igen. Aldrig öppnar jag böckerna, men jag är fast i ett opluggarlimbo som tvingar mig att planera och planera utan att nå mitt mål. En solig dag som denna skulle jag mycket hellre gå ut på en promenad eller upptäcka något av Uppsalas caféer, men jag är fast i mitt eget samvetes grymma lek med min kropp. Hjälp mig någon.

Doftbesvär i hemmasfär

Det luktar skumt på mitt rum.
När jag går därifrån varje morgon har rummet en behaglig hemmalukt; lite parfym, lite hårspray, lite säng och lite smått använda kläder. När jag kommer hem om eftermiddagarna dock, har rummet fått en äcklig lukt av jord, gammalt duntäcke och mystiska substanser som jag inte lyckats definiera.
Den mest rimliga slutsatsen man kan dra är alltså att någon smyger sig in i mitt rum för att avlägga obehagliga lukter. Om inte Aron hade varit i Stockholm hade han varit den främsta misstänkta kandidaten, men eftersom omständigheterna är just såna måste det vara någon annan.
Ingen av mina korridorsgrannar luktar speciellt illa, så jag utesluter även dem.
Detta mysterium måste lösas, för snart blir det för kallt för att öppna fönsret varje eftermiddag.
Finns det något luktmonster, som smyger sig in i studentrum, som ingen har har informerat mig om? I så fall är jag besviken på kåren.
Fasen. Vad ska göras?

Cykelkris

Väl tillbaka i Uppsala efter en helg i trygghetens Dalarna har jag gjort en upptäckt. Den gjordes i en lång nedförsbacke på cykel, oturligt nog då själva upptäckten var att mina cykelbromsar bestämt sig för att försvinna.
Med uppskrapade skosulor och lättare hjärtklappning som resultat tog jag mig i alla fall hem till mitt 13 kvadrat stora rum.
Så här sitter jag i Sveriges cykelmecka med en cykel som bara funkar i uppförsbackar.
Och ingen pappa med passande mekanikerkunskaper finns i närheten.
Jag är utom all hjälp.
Nån som har en cykel på lur?

Betraktelser i ny stad

Uppsala är en sjuk stad.
För det första är det knappt en stad. Vanliga element som ofta kännetecknar en stad, såsom hundar, tanter, mammor, pappor, småbarn och annat finns inte alls där. Det är ett enda stort inhägnat område där ungdomar trängs med varandra. Det är lite som en festival förutom att campingen är förflyttad till trånga korridorer och haschrökande dreadsprydda killar är utbytta mot lillgamla män som studerar juridik.
För det andra tycks allt slags kritiskt tänkande gå upp i rök så fort man blir, "tjoho!", student. Alla som bor i Uppsala ÄLSKAR staden och studentlivet och nationerna och alla små sjuka klubbar som finns överallt.
Alla kan alla regionala snapsvisor och alla vet när man ska skrika konstiga saker och alla går med på det.
För det tredje och sista så är alla otroligt akademiska hela tiden.
Jag hittar inte en själ som det går att snacka hederlig skit med, alla bara tar sin kurslitteratur under armen och muttrar sofistikerat.
Vad är grejen?

Framför mig står nu ett val.
Jag kan välja att gå med i denna sektlika tillvaro och trycka bort alla misstankar om masspsykos och kanske, om man får tro alla andra sektmedlemmar, ha "så jävla kul".
Eller, så kan jag välja den gamla säkra vägen att ställa mig utanför alltihop(jag kommer ju ändå från Dalarna, i Dalarna älskar vi inte allt, vi hatar allt. Förutom Siljan.).
Ska jag bli en av dem, eller ska jag sätta ett värde i att se saker för vad de verkligen är?
Jag har ännu inte bestämt mig.
Rött piller eller blått piller. Vad ska det bli?