Betraktelser i ny stad

Uppsala är en sjuk stad.
För det första är det knappt en stad. Vanliga element som ofta kännetecknar en stad, såsom hundar, tanter, mammor, pappor, småbarn och annat finns inte alls där. Det är ett enda stort inhägnat område där ungdomar trängs med varandra. Det är lite som en festival förutom att campingen är förflyttad till trånga korridorer och haschrökande dreadsprydda killar är utbytta mot lillgamla män som studerar juridik.
För det andra tycks allt slags kritiskt tänkande gå upp i rök så fort man blir, "tjoho!", student. Alla som bor i Uppsala ÄLSKAR staden och studentlivet och nationerna och alla små sjuka klubbar som finns överallt.
Alla kan alla regionala snapsvisor och alla vet när man ska skrika konstiga saker och alla går med på det.
För det tredje och sista så är alla otroligt akademiska hela tiden.
Jag hittar inte en själ som det går att snacka hederlig skit med, alla bara tar sin kurslitteratur under armen och muttrar sofistikerat.
Vad är grejen?

Framför mig står nu ett val.
Jag kan välja att gå med i denna sektlika tillvaro och trycka bort alla misstankar om masspsykos och kanske, om man får tro alla andra sektmedlemmar, ha "så jävla kul".
Eller, så kan jag välja den gamla säkra vägen att ställa mig utanför alltihop(jag kommer ju ändå från Dalarna, i Dalarna älskar vi inte allt, vi hatar allt. Förutom Siljan.).
Ska jag bli en av dem, eller ska jag sätta ett värde i att se saker för vad de verkligen är?
Jag har ännu inte bestämt mig.
Rött piller eller blått piller. Vad ska det bli?