Sjung, o fagra citronmeliss

Och jag har dödat en till hjärtans fröjd.
Nu står en ny på mitt fönsterbleck, ynklig och liten står den där och vrider hela sin taniga kropp mot fönstret och ljuset i ett desperat försök till överlevnad. Men jag har den i mitt våld och jag vet att den kommer dö även den, i en inte allt för avlägsen framtid.
Egentligen borde jag plantera en. Från början med frön och jord och hela rubbet.
Då inbillar jag mig att den skulle leva och frodas och lyda under min hand. Vad annat kan en krukväxt göra som har hela sin existens att tacka mig för?
Men jag vet att slaget när den dör kommer bli så mycket hårdare om den varit min från allra första början.
Jag försöker inte döda, men den kommer dö. Man kan ju inte lämna den och fara ut i världen mer än två dagar. Två dagar, sen ligger den där och vrider sig i torra krämpor.
Såhär på natten blir min hjärtans fröjd så mycket mer än bara en krydda. Men det är egentligen allt jag begär just nu. Lite krydda.

Pärra L, du är inte ensam

Ångest är min arvedel.
Här sitter jag i mitt vitlöksstinkande studentrum och våndas över livet.
Vad gör jag när friheten är lagd i min hand?
Jag blir livrädd och kastar den bakom ryggen och tar min flykt till den enda plats jag känner till. Skolan.
Och som ett resultat av det sitter jag nu här ännu en gång och känner ångesten tynga mina axlar på grund av framtida uppsatser och ansträngningar. JAG VILL INTE.
Men vad vill jag då? Jävla skit.

En kopp te för den goda mänskligheten, en bulle för min skenhelighet. Skål.

Bakabaka

Mamma säger att hon alltid tyckt att bakning är som en slags terapi. Jag tror det ligger i släkten. Imorgon ska jag baka.