Sjung, o fagra citronmeliss

Och jag har dödat en till hjärtans fröjd.
Nu står en ny på mitt fönsterbleck, ynklig och liten står den där och vrider hela sin taniga kropp mot fönstret och ljuset i ett desperat försök till överlevnad. Men jag har den i mitt våld och jag vet att den kommer dö även den, i en inte allt för avlägsen framtid.
Egentligen borde jag plantera en. Från början med frön och jord och hela rubbet.
Då inbillar jag mig att den skulle leva och frodas och lyda under min hand. Vad annat kan en krukväxt göra som har hela sin existens att tacka mig för?
Men jag vet att slaget när den dör kommer bli så mycket hårdare om den varit min från allra första början.
Jag försöker inte döda, men den kommer dö. Man kan ju inte lämna den och fara ut i världen mer än två dagar. Två dagar, sen ligger den där och vrider sig i torra krämpor.
Såhär på natten blir min hjärtans fröjd så mycket mer än bara en krydda. Men det är egentligen allt jag begär just nu. Lite krydda.