Semestrandets ädla konst

Jag är förbryllad.
Jag är förbryllad och fascinerad och aningens ocharmad.
Det som denna gång förbryllar, fascinerar och anti-charmar mig är den kollektiva viljan som tycks vara så väldigt utbredd i det här landet. Ett ständigt objekt för min fascination är den till synes allmänsvenska viljan att bege sig till samma ställe som alla andra.
När jag för femtusende gången ser en rödkindigt nervös tonårsfar vinna på postkodlotteriet och säga till reportern att han redan bestämt att pengarna ska gå till en Thailandsresa växer mitt missnöje och blir för stort för tystnaden.
Det värsta med mitt förakt (ja man kan nog tala om ett förakt, jag är en ond människa) är att jag aldrig utan risk kan sprida mina elaka åsikter. Var jag än befinner mig, i akademiska Uppsala, på hemtjänsten i Falun eller på en fest där jag tror mig vara omgiven av vänner, finns alltid någon som sitter inne med samma sjuka kollektiva vilja eller som redan förverkligat den svenska svenssondrömmen om en fin semester där thailändskor pratar svenska och drinkarna aldrig sinar.
Och egentligen har jag svårt för att hitta argument för den starka motvilja jag känner för detta fenomen, möjligtvis bottnar den i en besvikelse över hur icke-självständiga vi alla verkar vara, och vilka offer vi är för marknadsföring och hemmakänslan. Kanske är jag också lite besviken på att det verkar finnas ett genuint ointresse för att uppleva nåt där man inte vet exakt vad man får redan från början. Eller så är jag bara avundsjuk för att jag har noll kronor på kontot och aldrig kommer förmå mig, hur svensson jag än blir, att prenumerera på postkodlotteriet eller nån annan pengamaskin ledd av en bredbent programledare, och därmed aldrig kunna le i tv och kungöra att jag kommer ner och hälsar på alla andra svenskar som befinner sig i drömmarnas land.

Tisdagsdiss

SVT är faktiskt fantastiskt bra. Jag är stolt över att betala (okej, över att min mamma betalar) min tv-avgift, trots att den är sjukt dyr. UR-tv på förmiddagarna vattnar min samhällskritiska kvarn och dagar som denna spär det även på mitt starka ogillande av Jan Björklund. Om någon känner för ännu ett exempel på denne osympatiske mans dåliga argument kan jag rekommendera denna veckas skolfront (www.svt.se/skolfront). Frågan vi alla frågar oss är HUR I HELA VÄRLDEN Fredrik Reindfeldt, som trots allt verkar relativt vettig för att vara moderat, kunde sätta Björklund på skolministerposten. Obegripligt.
Nåväl.
Dagens hiss alltså: SVT
Dagens diss: Jan Björklund

Nu ska jag utbilda mig så att jag kan bemöta dumma argument med välbyggd kunskap.
Journalistiken lockar mig mer och mer ju mer mitt missnöje växer, men idéhistoria får lägga grunden. Social-darwinismen ska utforskas!

Hur kan det finnas så mycket här att hata?

Uppsala är vitt vitt vitt och min hjärna är blank blank blank.
Hur ska man kunna skriva hemtentor och läsa svår engelsk 1800-talslitteratur när allt man gör är hostar ut inälvorna på underlakanet hela nätterna istället för att sova?
Måndag: mjälten
tisdag: magsäcken
onsdag: tarmarna
torsdag: levern
fredag (i kombination med öl): hjärtat
Och det enda som finns kvar till helgen är de där jävla lungorna som inte slutar plåga mig fast min kropp är tömd på allt.

Jag är tillbaka

Ännu ett kärt återseende av min friskfläktande litterära ådra är kommet! O, hur saligt detta ögonblick är!
Jag har på senaste tiden inte riktigt kommit mig för att publicera oväsentligheter i cyberspacen (facebook gör det ändå så gärna åt mig) eftersom jag så flitigt ägnat mig åt Europas idéhistoria och all dess eldfängda logik istället.
Platon, Aristoteles, Thomas av Aquino, Linné och Rousseau är några av de gamla "kloka" män som sällskapat mig till frukost, flåsat mig i örat när jag kokat mina lunchnudlar, pickat på min axel när jag that-70's-show-pluggpausat och till sist suttit på min sängkant och jagat mig i mina nattliga drömmar.

Jag ska inte trötta ut er med antik metafysik eller medeltidsreligiositet utan håller mig till ett återkommande fenomen genom idéhistorien som kanske i större mån platsar i en blogg i det skönhets- och utseendebetonade samhällsklimatet ( jag kan banne mig inte undvika detta ord, samhällsklimat. Kan det bero på att det är det ord jag läser/hör oftast näst efter små skitprepositioner?) som råder.
Idéhistoriker är, har jag själv upptäckt, inte ett släkte som gillar att utelämna oväsentlig information. Därav går om många kända filosofer att läsa om deras utseende. Och hör och häpna- alla är fula!
Eländigt fula till och med. Slutsatser har dragits om att skaparen kompenserade för något när han gav dem sitt skarpa intellekt.
Den enda tänkaren som beskrivits som någorlunda attraktiv ("ung, mörk, med intensiv blick") är Pico della Mirandola, en italiensk renässanshumanist som till skillnad från alla medeltidsdeprimerade snubbar trodde på människovärde och människans kapacitet att göra vad hon vill av sitt eget väsen. Nåväl. Denna Pico har, på grund av denna kontrast i beskrivningen av hans utseende gentemot de andra, blivit ett slags ideal i mitt huvud. Ju mer jag tänker på saken ju mer övertygad blir jag om att han förmodligen var mannen för mig. Platon och Linné må jaga mig i de nattliga drömmarna, men i dagdrömmen finns bara rum för Pico.
Pico della Mirandola dog 31 år gammal och hann inte spana så långt med sin intensiva blick.
Av detta kan vi dra denna slutsats: Om du är snygg kommer du inte att göra karriär som filosof (detta är i och för sig ganska givet, snyggingar hånglar ju istället för att tänka). Är du däremot ful har du goda chanser att gå till historien, oavsett hur befängda tankar du lägger fram (men som tur är kommer du hinna att utveckla ett ganska vettigt filosofiskt system all den tid som du inte kommer tillbringa hånglandes). Till sist: Om du är snygg men av någon anledning ändå blir en stor tänkare och kändis kommer du kompenseras för detta genom en tidig död.
Allting är rättvist, det kan du inte smita ifrån.

Detta var en kort inblick i mina nyfunna kunskaper kombinerat med en återförening mellan bloggen och mig.
Om andan inte faller av så kommer säkert fler idéhistoriska anekdoter att dyka upp.
Till dess, vårda hälsan och misshandla inte själen!

Vissa är större än andra

Det är synd om människorna. I alla fall om de människor som av någon egocentrisk eller värmeanknuten anledning måste köpa nya jeans.
Ibland är jag en sån människa, och ibland besitter jag också andra fina egenskaper varav fattigdom är en av mina personliga favoriter.
Om jag försöker föra samman dessa två egenskaper så hamnar jag på Weekdays, i desperat krafsande bland de otroligt ojämna jeansstorlekarna, ivrigt ackompanjerad av påklistertrevliga hjälpfraser från den häftiga personalen och den huvudvärkshöga musiken som dunkar från alla håll (en gång i tiden var jag ung och kunde lätt tackla hög musik när jag shoppade, nu är jag gammal och känslig). Samtidigt som jag lite optimitskt plockar åt mig byxor i både min rätta storlek och ett par mindre kan jag inte undvika att se min rumpa förstorad (eller?) från alla håll i speglarna som någon jäkligt illasinnad inredningsarkitekt så vänligt placerat längs alla väggar.
Redan här är jag ganska nära att ge upp, men jag vill inte riktigt visa mig besegrad inför alla de ashäftiga expediterna som cirkulerar runt mig som hökar runt sitt byte. Så när jag står där i provhytten och svettas och kämpar eftersom Gud eller jeanstillverkaren tydligen bortsett från ett litet fenomen som kallas höfter så spelas i högtalarna (högt!): SOME GIRLS ARE BIGGER THAN OTHERS, SOME GIRLS ARE BIGGER THAN OTHERS och det är ungefär så mycket jag kan ta. Även du min Brutus! Även du Morissey har ställt dig på deras sida och sjunger din hånfulla sång över mig där jag står i ett omklädningsrum och försöker få ekonomi, höfter och värmebehovet att gå ihop. Och jag, som vet mitt eget bästa, tar de enda jeansen som gick att få över höfterna, drar fram mitt visakort och pustar ut och hoppas att det dröjer en halv livstid tills jag måste genomgå detta igen.
Det är synd om människorna, det kan ingen ta ifrån mig, varken Gud, jeanstillverkare eller Smiths.

Vad är friheeeet?

När jag vandrade omkring i lägenheten (nåväl) med Europas idéhistoria: antiken i handen och väntade på att pastavattnet skulle koka fick jag syn på mig själv i den tejplagade hallspegeln. Där stod jag med den tjocka boken i vänsterhanden, tryckt mot min hungriga mage och med pastasleven i luften i den högra och insåg plötsligt vad frihetsgudinnan står för. Jag är varken gudomlig eller fri (jag måste trots allt läsa 100 sidor om antiken tills imorgon) men på något vis hittade insikten mig ändå. Med lite fantasi blev pastasleven en fackla och mitt huvud manade mig till att föra samman det högra och det vänstra föremålet och låta bokens papper i en färgsprakande kemisk reaktion förvandlas till aska och rök. Ut i universums kretslopp. Frihetsgudinnan är inget annat än ett olyckligt flickebarn som inget hellre vill än att bränna upp sin övermänskligt tråkiga kurslitteratur. Hon höjer facklan för att i vredesmod göra slag i en fantasi som eggat henne sedan hon läst det första ordet. Oturligt nog för henne frös både hon och detta ögonblick innan hon hann skrida till verket, oturligt för mig står jag och håller i en ganska ofarlig pastaslev. Den enda som egentligen hade tur här måste vara idéhistorieprofessor Ronny Ambjörnsson som tryggt kan sitta på sin kammare i Umeå och veta att mitt exemplar av hans livsverk är intakt.

Småland, här kommer jag!

Jag har nästan inte sett en enda sommarnatt i vitögat det här året. Därför är det bra att jag ska få åka till Emmaboda imorgon och ta igen förlorad tid med natten och vännerna. Festivalpirr!

Bringing sexy back

Idag luftar jag träskorna. En träsko-revival är på sin plats, inte minst för de kurbitsprydda varianterna. Dalarna är ett vackert landskap. Idag har jag simmat tvärs över en sjö.

Här är jag

Jag har precis slängt ihop världens godaste bröd. Trots god självinsikt och distans till mina bageritalanger kan jag utan tvekan säga att jag tror att jag skulle bli en sjusärdeles hemmafru. Jag kan baka, städa, tvätta, sätta upp gardiner, småäta, shoppa upp andras pengar och kanske föda barn (detta är ännu lite oklart, men jag har statistiken på min sida). Jag tittar dessutom ofta på matlagningsprogram och gör väldigt gott potatismos. Det enda jag inte kan är egentligen att sy, men om du erbjuder mig ett liv som hemmafru så tror jag nog att jag utan större ansträngning skulle kunna klämma in en sykurs eller två om behov uppstår. Mitt enda krav är någonstans att ställa min Roland och komplimanger för min goda bakkonst. Intresserad?

Få en kyss eller två i en yrande dans

Limpan i köket är beströdd med valsad råg.
Jag är bestört i vals med Roland.

Raindrops keep falling on my head

Det här eviga regnandet tar udden av allt, utom möjligtvis konversationerna som jag dagligen för med mina pensionärer på jobbet. Men det är INTE värt det.
När man var liten var det ju sol jämt. Nu har jag moln i sinnet och oro i bröstet varje sommar över både vädret och den kommande hösten. Ge mig insikt eller gudomlig makt! Jag tror att jag måste lämna landet snart innan jag blir tokig.

Natt

Håkan sjunger in sig i mina nerver och leder dem till ställen som de inte rört på flera månader eller år och jag går nästan under av sentimentalitet eller nostalgi. Det är få saker som gör så ont som nostalgins sting, vare sig om minnen är av godo eller ondo. Jävla Håkan, jag förstår inte hur han gör.

Barfotabarn

Jag kan inte förneka det längre. Jag VET att jag skulle bli lycklig om jag bara hade pengar. Snälla. Gud? Pappa? Fredrik R? Filippa R? Ge mig kosing så ska jag aldrig mer be om något. Jag har tappat mitt ord och min papperslapp. Min hundralapp.

Litterära influenser och listettor

Två böcker ligger på mitt nattduksbord ikväll och stjäl dyrbara sömntimmar från min hårt arbetande kropp. Men det kan inte hjälpas, det är två bra böcker.
Den första boken är lite knepigare än den första. Jag läser den på tips av min forna svensklärare, såhär två år i efterhand. Hundra år av ensamhet heter den och jag skulle inte vilja, även om jag i tryggheten av ett oåterkalleligt avgångsbetyg utan problem skulle kunna, klaga på hans omdöme. Det är en fin bok med många, många bisatser och små bokstäver.
Den andra bokens författare heter Erlend Loe och han tycks inte ha hört talas om vare sig bisatser eller små bokstäver. Kanske har de inte sånt i Norge. Hur som helst läser jag om Naiv. Super. och jag kan inte hjälpa att jag beundrar norrmannens skicklighet när det kommer till att skriva listor. Bara det att han överhuvudtaget skriver listor bör applåderas tycker jag. Listor är bra och borde användas oftare. Av den anledningen har jag själv valt att publicera ett par listor i bloggen ikväll (eller egentligen tre om man räknar den något okonventionella listan som jag gjort över mina nattduksbordsböcker). Här kommer de:


Saker som jag glömt och inte saknat med Falun när jag varit utomsocknes:

- Mygg
- Röda matkassar (av rent estetiska skäl)
- Rådhusgårdens usla musikval


Saker som får mig att tro att jag har smygdyslexi:

- Min stundtala oförmåga att skilja på L och J
- Att jag lärde mig stava till disciplin efter min artonde födelsedag

Glad midsommar, nu blir det bara värre!

Festival, kamrater!

Det visade sig att jag var för cool för Hultsfred (och kanske lite för fattig) så nu är jag istället en stolt innehavare av en Emmabodabiljett.
Jag tänker gå in för att leva upp till fördomarna som finns om Emmabodabesökaren. Svart poplugg - check, rödvin ur tetra - näst intill check.
Så bring it on Småland, visa vad du går för!

Sociolingvistik, förnedringsmetodik och författarromantik

Folkes livs är en fin butik. Förutom det smarta tricket att lägga Sveriges dyraste mataffär i det område där Sveriges fattigaste (studenterna) bor finns andra finesser med denna butik. En av dessa är de ihärdiga telefonkortsförsäljarna som står vid ingången och attackerar folk som inte ser nog häftiga ut att våga säga nej.
Idag provade den oproportionerligt långlemmade ungpojken med flyghårsfrisyren en ny teknik:

- Ringer du med Comviq idag?
- Nej
- Vad ringer du med då?
- Halebop
- Jaha, varför gör du det? Är det för att du bor i Norrland?

Så nu är man alltså inte tillräckligt bonnig bara genom dalmålet och folkdräkten(som jag bär dagligen, ja). Nu är tydligen min mobiloperatör lantlig också. Tänk vad de hittar på, rikssvennarna.

För övrigt är jag lite smånöjd med dagen ändå. Jag står upp för norrlänningarna, jag bakar bröd och jag får läsa Jonas Hassen Khemiri som kurslittertur. Han får mig att vilja skriva böcker. Och då inte bara för att få mingla med honom på förlagsfester (även om det skulle vara värt det bara av den anledningen).

Nu ska jag drömma om Jonas, framtida storverk och norrländska telefonoperatörer medan jag bakar ut min jäsdeg.
Tjing.

Det känns som liv, det luktar vår

Den här tisdagen gick jag ut för att lukta på våren. Och den luktade helt fantastiskt.
Inte kunde jag ana att bara två timmar från vårgråa Dalarna finns såhär års ljusrosa blommor som får hjärtan i flickebröst att skutta högre än åt vilken spenslig post-tonårspojke som helst.
Och det luktar äpplen och minnen och kärlek.
Om man blundar kan man nästan tro att man står i blommig klänning utanför Slättaskolan och håller en svettig blomsterkrans i handen medan man väntar på att fiolerna ska börja spela. Men om man inte blundar så kan man också se att det kanske är bättre än så. Till och med.

Flyg iväg

Det vore skönt om jag kunde ta mig ut ur mitt huvud någon gång,
för ibland blir jag så jävla trött på mig själv.

Festivalsommar

Hultsfredsfestivalen.
Är det verkligen dit man måste släpa sig för att få dricka lite öl på ett oansvarigt sätt, svettas mer än man trodde var möjligt och inse att den relativt fina fasad av ett utseende man byggt upp bara är en stor bluff? Är det verkligen det? Och framför allt lyder väl frågan, är det dit man måste åka för att få se Annika Norlin sjunga arslet av en solnedgång? Och framför ännu mer allt är frågan varför jag romantiserar över denna skitfestival. Var det kanske helt enkelt för länge sen jag var där för att jag riktigt ska minnas den misär som Hultan faktiskt mer än nåt annat är?
Jag vet inte. Men det lockar tamejtusan.
Vad säger du Hultsfred, en sista svängom innan jag blir för gammal för dig?

Cdon predikar

Min annars så tomma brevlåda fylldes idag av ett fint brunt paket. Självklart var det inte ett opåkallat paket som låg där denna morgon, men likväl ett paket. Cdon hade sent omsider skickat musik till mig och alla vet ju vilken fin känsla det är att riva upp ett vadderat kuvert och veta att innehållet inte kommer göra en besviken. Jag ivrade därför med ett leende på läpparna.
Den här gången hade dock cdon bestämt sig för att mitt egna val av skiva inte var gott nog. Istället för Laakso fann jag i mitt efterlängtade paket "String music from Mali".
Det är väl bara att tacka och ta emot antar jag. Nog för att finnar kan vara exotiska på sitt sätt, men det krävs mer än lite sketen mellanstadiegeografi för att på en gång lokalisera Mali. Vad är egentligen blekfeta nordbor mot den lidelsefulla, solbrända mannen som med cigarett i munnen pryder det senaste tillskottet i min skivsamling? Inget, är jag beredd att svara. Tack cdon för att ni vidgar mina vyer. Tack.

Gäsp

Ni vet när man går på gatan och möter någon som är ungefär i samma ålder, kanske lite häftigare än en själv, och man blir lite nervös för man vet inte riktigt var man ska titta? Jag har kommit på att mitt sätt att hantera den nervositeten är att gäspa. Min kropp gör det automatiskt. Jag känner nervositeten komma krypande och plötsligt kan jag inte riktigt kontrollera läpparna. De tänjer ut sig,tungan trycker sig mot undergommen och mina ögon kniper ihop sig i kisposition. Problemet är bara att jag vid dessa tillfällen sällan faktiskt är i behov av att gäspa så för den jag möter måste detta se ut som en kamp för att få in överflödig luft i lungorna medan ansiktet vrider sig i spasmer. Ja väl. Så nu vet ni när ni möter mig; om jag gäspar tycker jag att ni är häftiga och gör mig nervös.

Och när jag ändå är i farten; varför har ingen talat om för mig att Regina Spektor släppt en ny skiva i mars? Hutlöst.

Sång?

En blogg om vin kvinnor och disco.
Så står det faktiskt, och samtidigt som jag läser dessa vackra ord inser jag att det inte riktigt stämmer. Kvinnor har det bloggats en del om och det är jag mycket nöjd med, men vin och disco har fått stå tillbaka. Men frukta icke kamrater! Förändringens vind har börjat blåsa.

Vinets uteblivande från bloggen kan ha att göra med att jag för tillfället är inne i en ölinvänjningsperiod. Jag jobbar på min maskulina sida (framsteg kan läsas om i inlägget under. I övrigt kan jag numer både byta proppar och koppla in en digitalbox, men det är en annan historia). I varje fall kan jag i vinets namn, eftersom det trots allt var denna dryck det skulle handla om, berätta att jag på tisdag faktiskt på lagligt vis får köpa mig en flarra om jag skulle vara sugen. Jag bjuder, kommer ni?

Disco är ett mycket bra ämne, och jag kunde inte varit mer nöjd med ett annat tema för bloggen. Kanske framför allt eftersom detta ämne innefattar den störste kändis man kan få syn på i min hemstad. DISCO-KJELLE! På tok för länge sen jag såg till honom eller ens pratade om honom. Kanske har jag tur nu till helgen då jag vänder hemåt för ägg- och fjäderfirande. Om jag ser honom så lovar jag att skriva om det.

Mycket mer finns att säga om dessa intressanta ämnen förstås, men nu har jag stillat mitt samvete för denna gång.

Söndag i studentstaden

Stordåd, mina vänner!

Två saker har fått Britta att idag utbrista: "Det är så vackert!"
Det första var inte lika macho som det andra men ack väl värt kommentaren. Godis för 5.90 inom gångavstånd från både mitt och Brittas hem är ändå fint.

Nu till dagens bedrift. Jag och min kriminella medhjälpare Westerberg tog med oss en bultsax och klippte loss en näst intill förlorad cykel (väldigt lagligt även om det troligtvis såg otroligt kriminellt ut). Jag och cyklar har någon slags förbannelse vilande över oss, men nu har det senaste problemet i raden löst sig. Efter utfört arbete spontankramades vi och det andra "det är så vackert!" för dagen utbrasts.

Rediga kvinnor är vad vi är. Inget kan stoppa oss. Inte ens en avvriden cykelnyckel i ett grovt kabellås. För övrigt känner jag att en ny värld har öppnat sig för mig sen jag blev bultsaxinnehavare. Om någon behöver hjälp med något olagligt uppdrag så finns jag här.

Associationsleken

Man måste blogga i en sjuhelvetes takt om man ska hålla jämna steg med bröderna Schulman. Man måste till och med läsa i en sjuhelvetes takt om man ska hålla jämna steg med de hatade bröderna. Med anledning av detta skriver jag inte detta inlägg, även om man skulle kunna tro det.

Vi skulle repa idag men det var vatten över hela golvet. Häpp, sa vi och köpte glass istället. Om min mamma visste hur mycket glass jag äter skulle hon inte oroa sig så mycket som hon gör över att jag äter för lite fett. Fett är det bästa jag vet. Gärna så rent fett som möjligt. Helst smör.

I och med att detta är mitt andra inlägg för dagen skulle man kunna tro att jag faktiskt hade nåt att säga. Det har jag inte.
Jag har saker att sjunga däremot men de VILL INTE KOMMA UT. Jag blir snart galen. Jävla inkompetenta musiker tänker jag om mig själv när jag sitter där med gitarren i famnen och för tusende gången den här månaden försöker klämma fram det som så gärna vill ut. Men utan bra komp blir sällan melodierna bra heller.

Jag önskar också att jag fick säga fuck you till någon som verkligen förtjänar det. Högt och klart.

Tack för detta osammanhängande dravel. Nu ska jag dejta min säng.

Jag har väntat länge

Någon dag är jag din jattrofé som du övergav.

Håkans video till För en lång lång tid går idag att hitta på aftonbladets hemsida. Och jag älskar låten mer och mer för varje gång jag hör den. Det är så ljuvligt deprimerande att höra hans texter. Han vet precis vad jag vill ha och ger mig det utan att begära nåt tillbaka. Egentligen är de bästa förhållanden man kan ha dem man har med en kär musikartist. Tack Håkan.

Istället för att springa upp och ner i trapphuset för att försöka få tag på en ledig tvättmaskin ska jag nu sätta mig på sängkanten och sitrrande upp i taket vänta på att den 26e mars ska komma, och så även Håkans skiva i min brevlåda.

Vintern rasat

Det är ett konstigt ljus i Uppsala idag. Som att det är en gråblå halvtrasparent extrahimmel fastklistrad på den riktiga och som att solen finns bakom både extrahimlen och den ordinarie himlen. Eller så orkade solen helt enkelt inte riktigt ända fram idag, det är ju trots allt bara en vanlig sketen tisdag.

Tisdag kan vara veckans onödigaste dag tänkte jag när jag promenerade från stationen där jag lämnat av min vän. Men en tisdag i Uppsala är trots allt bättre än den tisdag som väntar min vän i Falun. För på marstisdagar i Falun ligger fortfarande grågulpinkad snö i diken och på marstisdagar i Falun kan man inte bara springa över till sina bästa vänner och bli pillad i håret eller bara sitta på en stol vid fönstret för att ljuset hos ens bästa vänner är mycket, mycket trevligare än i ens eget rum.

Och jag bara önskar att allt det jag har i huvudet kunda spys ut på pianot som en redig fredagsfylla.

Sol och vår(are) till mig och er.
Drivans blommor smälta ner och dö.

Sjung, o fagra citronmeliss

Och jag har dödat en till hjärtans fröjd.
Nu står en ny på mitt fönsterbleck, ynklig och liten står den där och vrider hela sin taniga kropp mot fönstret och ljuset i ett desperat försök till överlevnad. Men jag har den i mitt våld och jag vet att den kommer dö även den, i en inte allt för avlägsen framtid.
Egentligen borde jag plantera en. Från början med frön och jord och hela rubbet.
Då inbillar jag mig att den skulle leva och frodas och lyda under min hand. Vad annat kan en krukväxt göra som har hela sin existens att tacka mig för?
Men jag vet att slaget när den dör kommer bli så mycket hårdare om den varit min från allra första början.
Jag försöker inte döda, men den kommer dö. Man kan ju inte lämna den och fara ut i världen mer än två dagar. Två dagar, sen ligger den där och vrider sig i torra krämpor.
Såhär på natten blir min hjärtans fröjd så mycket mer än bara en krydda. Men det är egentligen allt jag begär just nu. Lite krydda.

Pärra L, du är inte ensam

Ångest är min arvedel.
Här sitter jag i mitt vitlöksstinkande studentrum och våndas över livet.
Vad gör jag när friheten är lagd i min hand?
Jag blir livrädd och kastar den bakom ryggen och tar min flykt till den enda plats jag känner till. Skolan.
Och som ett resultat av det sitter jag nu här ännu en gång och känner ångesten tynga mina axlar på grund av framtida uppsatser och ansträngningar. JAG VILL INTE.
Men vad vill jag då? Jävla skit.

En kopp te för den goda mänskligheten, en bulle för min skenhelighet. Skål.

Bakabaka

Mamma säger att hon alltid tyckt att bakning är som en slags terapi. Jag tror det ligger i släkten. Imorgon ska jag baka.